Magali Ljungar-Chapelon: Kulturarvsmöten i gränslandet mellan vetenskap och konst – en teoretisk och metodisk diskussion

Som forskare inom konstnärlig representation blir min inriktning inom projektet att både teoretiskt och metodiskt, utifrån ett hermeneutiskt perspektiv belysa och diskutera kulturarvserfarenheter av tvärvetenskapliga samarbeten i gränslandet mellan konstnärlig utövning och vetenskaplig forskning vars mål är att tolka kulturarvet. Det gäller att – med avstamp i vår egen tid och filosofen Gadamers berömda verk Wahrheit und Methode/Sanning och Metod (1960/ 1997) – diskutera tolkningsprocesser av kulturarvet utifrån det som sker i mötet mellan representanter för olika förståelsehorisonter, vetenskapliga traditioner och konstnärliga fält. Vad är det som händer när forskare inom konstnärlig forskning och arkeologi tillsammans med konstnärer gemensamt strävar efter att tolka kulturarvet på ett experimentellt sätt kopplad till konstnärliga gestaltningar? Det är utifrån min flervetenskapliga bakgrund från konstnärlig forskning och samhällsvetenskap som jag ska bidra till att utforska denna fråga under projektets gång. Det kommer att ske först och främst med utgångspunkt i erfarenheter av de konstnärer och arkeologer som är delaktiga i projektet såväl som med referens till tidigare forskning och egna flervetenskapliga experiment och erfarenheter inom kulturarvsfältet. Projektet utgör således en fallstudie i relation till ovan nämnda diskussion beträffande tolkningar av kulturarvet i ett tvärvetenskapligt sammanhang.

Inom ramen för projektet kommer de konstnärliga gestaltningarna att kretsa kring de tre populära och kontrasterande arkeologiska platserna Ismantorps borg, Sandby borg och Blå Jungfrun i Kalmarsund på Öland och faktorerna tid, rum och rörelse som arkeologer och konstnärer har valt att samarbeta kring.  När det gäller det metodiska är tanken att med hjälp av bl. andra loggböcker och intervjuer med projektets delatagare samt observationer kunna belysa projektets utveckling. Hur och varför den gemensamma grundtema för ett tvärvetenskapligt samarbete mellan konst och arkeologi blev just ”tid, rum och rörelse” blir en intressant utgångspunkt. Vidare gäller det att klargöra deltagarnas respektive förväntningar och motivation i förhållande till egna förkunskaper om de arkeologiska platserna och det de själva vill åstadkomma för eget vidkommande och/eller för utvecklingen av de respektive konstnärliga fälten (bild, keramik, musik) eller vetenskapliga fälten (arkeologi, historia) de är verksamma i. Att följa upp deltagarnas erfarenheter under projektets gång kommer att ge kunskap om utvecklingen av tolkningsprocesser över tid. Bidrog projektet, enligt deltagarna, till ett mervärde på ett konstnärligt, arkeologiskt plan och/eller på ett annat oväntat sätt? Om och hur det narrativa innehållet som arkeologer förmedlade utifrån historiska fakta och vetenskapliga rön visat sig påverka den konstnärliga tolkningen av fyndplatserna, och på det omvända sättet hur arkeologerna, i sin tur, kan ha fått en förändrat syn på de arkeologiska platserna på grund av de konstnärliga gestaltningarna kommer att utkristallisera sig.

Att både teoretiskt och metodiskt utforska och belysa hur ett sådant tvärvetenskapligt samarbete i experimentell form kan utformas så att det över tid ska kunna bidra till bildandet av gemensamma kognitiva mappar som berikar tolkningsprocessen ur ett konstnärligt såväl som ur ett arkeologiskt perspektiv kommer således att vara syftet med mitt bidrag. Vilka möjligheter, oväntade sammanflätningar och eventuella hinder som uppenbarar sig på vägen i mötet mellan konst och arkeologi i denna specifika kontext och i förhållande till de olika gestaltningar blir då huvudaspekter som måste belysas.

För att inte leda tankarna i fel riktning när man använder begreppet ”metod” i samband med konstnärlig utövning och vetenskapligt tänkande bör det preciseras att det som kan betecknas som det genuint ometodiska, i.e. faktorer som slumpen som kan spela en avgörande roll i konstnärlig gestaltning såväl som i vetenskapliga processer, bör ingå som en självklar del av metoddiskussionen. Överhuvudtaget, kan man beteckna som metod ett explorativt tänkesätt där konstnärliga experiment används som sinnliga tolkningsverktyg för att med emotionell intelligens levandegöra och bebo kulturavet i nutid.

I ett teoretiskt perspektiv utgör begreppet ”sammanflätningar”, så som Jan Bengtsson använder det för att skildra Husserls och Merleau Pontys fenomenologi (Bengtsson,1988) som vidareförts i den moderna hermeneutiken, ett nyckelbegrepp att luta sig emot. Att utgå ifrån ”sammanflätningar” som central begrepp för att utforska nya tolkningar i form av oanade kombinationer mellan konst och arkeologi utifrån parametrarna tid, rum och rörelse verkar som ett särdeles fruktbart teoretiskt spår. Merleau Pontys existentiella syn på världen (Merleau Ponty, 1962) fokuserar nämligen på den levda kroppen, kroppen genom vilken människan finns i världen och står i kontakt med tingen och livet ett synsätt som är särskilt aktuellt idag i filosofiska och vetenskapliga diskussioner. I den bemärkelsen kommer de konstnärliga gestaltningar som skapas i detta projekt att förmodligen avspegla denna synsätt i och med ljud, bild, form blir här till tolkningsverktyg för att uppleva tid, rum och rörelser genom kropp och sinnen. Men, vem vet, om någon/några bland dessa konstnärliga arkeologiskt inspirerade gestaltningar inte kommer att stå i kontrast till Merleau-Pontys existentiella synsätt och det återstår att utforska hur arkeologerna i sin tur kommer att positionera sig.

Bengtsson, Jan, 1988. Sammanflätningar. Fenomenologi från Husserl till Merleau-Ponty, Göteborg: Daidalos

Merleau-Ponty, Maurice. 1962 (reprinted 2000). Phenomenology of Perception, translated by Colin Smith, London: Routledge