Experimentellt kulturarv och entreprenörskap

  • december 1, 2017 kl. 9:56 f m #678
    Bodil Petersson
    Keymaster

    Här diskuterar vi kring teman som kom upp samband med vår projektworkshop den 25-26 oktober 2017 på Ölands Folkhögskola, då vi behandlade temat “Experimentellt kulturarv och entreprenörskap”.

    december 7, 2017 kl. 3:34 e m #680
    Walle Dickson
    Deltagare

    Vår tid och konst, arkeologi och entreprenörskap

    I oktober hade vi ett seminarium med workshop på temat entreprenörskap, och då, konst, arkeologi och entreprenörskap som möjlighet och/eller hinder. Hans Lundberg, en sympatisk kulturorienterad ekonom, höll i helhetsupplägget. Vi bröt av mitt i med ett kulturprogram där Tove Folkesson spelade och sjöng och Stina Oscarson höll ett brandtal till kulturens och människans försvar. För mig var detta inslag en befrielse och ögonöppnare som fick mig att bättre förstå vår tids dominerande krafter och vad vi behöver, som människor och samhälle, i vår tid. Därmed också lite om experimentellt kulturarvs möjligheter, konstens roll och tänkbara meningsfulla samarbeten mellan konst, arkeologi och entreprenörskap.
    Vi kan inte bortse från de dominerande krafterna och deras riktning i vår tid. Vi kommer att behöva förhålla oss till dem. Hit hör framåtblickande, mål- och resultatriktning, värdering av ju snabbare desto bättre, ju större desto bättre, ju bättre desto bättre. Hit hör även uppvärderingen av yta, paketering och varumärke. Här har utvecklingen gått så långt att man inte längre nöjer sig med utvecklingen av varor utan nu handlar det även om oss människor, dig och mig. Vi ska visa upp rätt yta, be on stage, presentera oss i vackra paket och bli ett framgångsrikt varumärke. Så förvandlas vi till ting, blir främlingar för oss själva, jag som ”det”, ett dött formbart ting.
    Lägg till ovanstående att vi de senaste hundra åren gått igenom en gigantisk fragmentisering, arbetsdelning och individualisering. Människan och mänsklig frihet värderas lägre än varornas och penningarnas värde och frihet. Människors rätt att röra sig fritt i världen är mer begränsad än rörelsefriheten för varor och pengar. Då är det inte svårt att se att omfattningen av utmattningssyndrom, nervösa sammanbrott, avvikande bokstavskombinationer ökat dramatiskt. Såväl människa som samhälle påverkas av tidsandan. Detta behöver vi förhålla oss till, värdera, när vi experimenterar och prövar olika kulturarvs värden.
    En annan sida av detta är min egen historia. Så som Hans Lundberg beskriver kulturellt och socialt entreprenörskap framstår jag som en extrem entreprenör. Ständigt blickande framåt, efter nya möjligheter i det jag gör och det jag ser. Startat utvecklingsprojekt efter utvecklingsprojekt, inriktade på idé-, konst- och lokal utveckling. Oftast väldigt bra och spännande nyskapande projekt. Jävligt bra på ett vis, men samtidigt har jag tappat fotfästet. I min snabba nästan springande framåtlutning, med tendens till tunnelseende har jag förlorat balansen. Jag har hamnat i obalans alldeles som samhället har hamnat i obalans. Detta kan jag inte blunda för i vårt arbete med experimentellt kulturarv.
    Kulturarv är för många allt det gamla som vi har en tendens att heligförklara och vilja bevara till varje pris just för att det är gammalt. Kanske är det som motvikt mot tidens dominerande krafter, en spontan reaktion mot den ständiga framåtutvecklingen. Men det experimentella kulturarvet, som öppnar för samarbeten mellan konst och arkeologi, ställer kulturarv och nutid i samspel och tillåter oss därför att värdera olika kulturarv, utifrån om de kan tillföra vår tid något gott. Vad i våra möten med Sandby borg, Ismantorps borg, Blå Jungfrun eller källor-vatten kan tillföra gott till vår tid, vad vill vi ta med oss in i nutid och framtid?
    Kulturarv och speciellt källor, kan vara fästen för våra fötter. Spår och rottrådar att landa i, sätta ned fötterna i, lyssna, ta emot, känna, hämta andan, finna samspel mellan människa som natur och kulturvarelse. Källorna, med rent klart rinnande vatten året om, för de första människorna som kom till platsen, att släcka törsten och sedan en plats att möta andra människor. Källorna som tillhör grunden, berggrunden, överlevnaden, samspelen, kan hjälpa oss att återfinna balansen mellan framåtrörelse och jordad stillnad.
    Entreprenörskap tillhör definitivt de dominerande krafterna i samhället. Men det hindrar inte att vi kan utveckla ett gott och respektfullt samarbete. Så länge vi är medvetna om vilka krafter vi arbetar inom och respekterar varandras olika uppgifter, kan vi stötta varandra och samarbeta. En möjlighet är att utveckla entreprenörer som mellanhänder. Inte göra om konstnärer till entreprenörer eller entreprenörer till konstnärer, utan finna fler mellanhänder mellan konstnärer respektive arkeologer och omvärlden, marknader, mötesplatser. Tillsammans och var och en kan vi verka för att mänskliga och livsbejakande värden förstärks var vi än befinner oss och verkar.
    walle dickson

    december 13, 2017 kl. 7:04 e m #685
    Hans Lundberg
    Deltagare

    Tack Walle för vänliga ord och tankar om mitt inspel till vårt gemensamma härliga projekt! Det glädjer mig mycket att du fann mening med det och att det kom till bra användning i egna refltioner.

    Du tar upp många viktiga frågor och aspekter om vår tid överlag och hur det relaterar till vårt projekt specifikt.

    Jag vill gärna haka i flera av dina trådar och gör det i flera poster då inläggen är ganska långa

    1) Om “Jag som ”det”, ett dött formbart ting”:

    Ekonomiska krafter började fokusera på “man as the product” under 1980- och 1990-talen och det slog igenom med full kraft inom ekonomisk logik i och med den s k uppleveleseekonomin. Ekonomiska krafter gjorde därmed anspråk på det som tidigare var artisters och prästers domäner. Jag skrev så här om detta i min avhandling (2009: 50-52):

    “Företagsekonomins tilltagande identifiering av och fokus på lönsamhetspotentialer i kunskap om människans kognitiva, perceptiva och affektiva förmågor i termer av upplevelse/erfarenhet (’experience’) kan läsas som innovativt och entreprenöriellt i en företagsekonomisk kontext. Bortom sådan kontext är företagsekonomin dock nykomlingar i sammanhanget:

    Besides priests, artists are among the oldest experience suppliers of civilized society in the sense that they serve the transcendent and intellectual, as well as emotional, needs of humankind. Religion and art are forms of expression through which society and its members understand themselves and their context of living, but that also offer alternative views of things, both material and imma-terial. Artists deal with pure experience production which includes creating something out of nothing, or, expressed with a marketing phrase, adding immaterial value to a material entity (Lindqvist, 2007: 28).

    Utifrån religionens, kulturens och konstens insikter i människans kognitiva, perceptiva och affektiva förmågor samt medvetenhet om den makt det för med sig vad gäller utformning av människans livsvärld, upplevs marknadspenetreringen av ”ensamrätten” till den upplevande och erfarande människan följaktligen som något hotfullt:

    ”Marknaden” uppfattas ibland att tränga allt längre in i kulturens finrum […]. I de flesta fallen handlar kritiken om att kulturen kommersialiseras, vilket är en del av en större process, nämligen ekonomiseringens erövring av samhällets alla sfärer (Aronsson, 2007: 16).

    Jag befarar att upplevelseindustrin har satt allvarliga spår på kristenheten. På många håll försöker man servera det kristna budskap-et i snabba, korta upprepade sekvenser och underhållande program med sensationella inslag. Emotionell intensitet kan närma sig extas och skapa en osund andlig prestationsångest i individens strävan efter att få del av en gudomlig upplevelse av något slag. Guds frid, försoning, sanning och makt hamnar mer och mer i skuggan av underhållning och upplevelser där människan står i centrum – medvetet eller omedvetet (Aila Annala, Dagen, 2004-10-26).

    I Norrlands Akvavit (2007) berättar Torgny Lindgren om predikanten Olof Helmerssons senkomna ånger inför den lidelsefulla väckelse han förkunnade i det inre av Västerbotten under tidigt 1950-tal. Berättelsen slutar med att Olof och dottern Marita åter finner varandra. Därtill dyker en summa pengar upp. Relativt hotbilderna ovan (Aronsson, Annala) funderar de två i ett sista samtal lite annorlunda över samspelet mellan det uppvaktande farliga och det hotade goda:

    – Man får väl tro på Gud även om man är avfälling? sade Marita. Om man skulle hava lust? Även om man med full kraft hängiver sig åt synden?
    – Givetvis, sade Olof Helmersson. Det är synden som är hu-vudsaken. I stort sett alla avfällingar är troende.
    – Så att, sade Marita. Nu då jag har de nödiga medlen. Jag ska kasta mig ut i synden. Och bli avfälling.
    – Min dotter, sade Olof Helmersson. Du kommer aldrig att ångra dig.
    – Med alla de här pengarna, sade Marita, kan man väl åstadkomma ganska mycket synd, pappa?
    – Ja, sade Olof Helmersson. Nästan obegripligt stora mängder. Synden är oftast förvånansvärt billig.
    – Det värsta är, sade Marita, att då blir det öde här i Stenlunds.
    – En ödegård mer eller mindre, sade Olof Helmersson, det spelar ingen roll i de här trakterna. […]
    – För nog är det väl på det viset, pappa, sade Marita, att som avfälling kan man ha mycket roligare ute vid kusten eller i södra Sverige? Då man ska vältra sig i synden?
    – Ja, sade Olof Helmersson. Utbudet är större (Lindgren, 2007: 221-222).

    Utbudet är större. Otvivelaktigt är det så efter den ”konkurrensutsättning” som genomförts av den upplevande och erfarande människan i vilken intressenterna söker länka just sin externa verklighet till människans inre, personliga och subjektiva verklighet och därmed till dennes sökande efter mening och syfte (Gustafsson, 2008: 25). Hur gick denna ”konkurrensutsättning” till i Sverige?

    Jag använder min avhandling för att bl a söka besvara den frågan.

    december 13, 2017 kl. 7:25 e m #686
    Hans Lundberg
    Deltagare

    2) “Värdering av ju snabbare desto bättre, ju större desto bättre, ju bättre desto bättre.”

    En mycket träffande och viktig insikt/formulering, tack Walle! Vi har ju nu på lnu äntligen fått en humanist som rektor (Peter Aronsson). Innan han blev det har han dock skrivit och forskat mycket och bra. Det du pekar på Walle, är att 1 av de 4 s k grundtroperna nu dominerar över dom tre andra, och om detta har Peter skrivit följande:

    “Med trop avses ”att det som sägs inte sägs i det uttryckliga innehållet, utan genom den berättarfigur det fogas in i. Formen blir då inte bara form, utan just en viktig del i berättelsens mening, i detta fall hur förbindelsen mellan dåtid, nutid och framtid gestaltas” (Aronsson, 2004: 78). Aronsson menar vidare (2004: 77-85) att människans berättelser på ett eller annat vis går att återföra till historie-kulturens fyra grundtroper: 1) Intet nytt sker under solen, 2) Historien upprepar sig inte, förr är helt annat än nu, 3) Guldåldern samt 4) Framsteget – från mörker stiga vi mot ljuset.”

    Den variant av den nu dominerande framstegs-tropen (“från mörker stiga vi mot ljuset”) är tyvärr särskilt försåtlig, då framsteget som idé också den blivit “kidnappad” av upplevelesekonomiska aktörer. På sid 81 i min avhandling använde jag ett citat av Jon Snyder i förordet till Vattimos klassiska, “The End of Modernity, för att beskriva detta:

    “Progress today no longer possesses its original sense of destination or of a teleological end-point (such as the ‘Kingdom of Heaven’ or the ‘classless society’) toward which is directed; it has simply become a part of the routine of consumer society […]. Advertising proclaim a given automobile as the ‘ultimate driving experience’ marking the culmination and conclusion of all progress in automotive technology – a claim that is quickly belied by the appearance of next year’s ‘newer’ and ‘better’ model. Seen in this light, progress no longer seems to lead anywhere except to the creation of ‘conditions in which [more] progress… is always possible in an always new guise’ (p.7). This circular process, where progress leads only to more progress, dissolves the very meaning of progress as a forward moment in history and of the new as something qualitatively different from what precedes it, thus producing an experience of the ‘end of history’ (Snyder, 1991/1985: xix). ”

    Snyder, Jon R. (1991/1985). Translator´s Introduction. I Vattimo, Gianni (1991/1985), The End of Modernity. Nihilism and Hermeneutics in Postmodern Culture. Baltimore: The John Hopkins University Press.

    december 13, 2017 kl. 8:45 e m #687
    Hans Lundberg
    Deltagare

    3) Om “Vi har de senaste hundra åren gått igenom en gigantisk fragmentisering, arbetsdelning och individualisering. Människan och mänsklig frihet värderas lägre än varornas och penningarnas värde och frihet. Människors rätt att röra sig fritt i världen är mer begränsad än rörelsefriheten för varor och pengar. Då är det inte svårt att se att omfattningen av utmattningssyndrom, nervösa sammanbrott, avvikande bokstavskombinationer ökat dramatiskt. Såväl människa som samhälle påverkas av tidsandan.”

    Viktigt att, som du gör här Walle, peka på att upplevelse-samhället omfattar allt samhälleligt och mänskligt, inte enbart det ekonomiska.

    Den tyske mediefilosofen Norbert Bolz har skrivit och tänkt bra om det här i termer av att vi numera trånar efter “second order desires”… Historiskt har ekonomiska erbjudanden till massorna mest varit inriktade på “needs” (nödvändigheter, vad vi verkligen behöver, mer eller mindre) och “wants” (vad vi skulle vilja ha/vad som skulle vara bra att ha, men om vi inte får det går livet vidare ändå). Med de konsumtions-preferenser som följde av upplevelseekonomi, hamnade “desires” (vad vi trånar, längtar efter) i förgrunden i stället. Bolz idé är att det nu är så långt gånget att vi numera trånar och längtar efter trånandet och längandet som sådant, inte objekten för trånandet och längtandet (1st order desires).

    Om kopplingen mellan hur vi konsumerar upplevelser inom den ekonomiska sfären och hur vi bli alltmer utmattade och urholkade i den samhälleliga sfären skrev jag så här i min avhandling (2009: 15-16):

    “Jag uppfattar formeringar som upplevelseekonomi och upplevelseindustri som i grunden relaterade till tyngdpunktsförskjutningar inom (”det västerländska”) arbetslivets organisering samt de förändrade konsumtionsbehov sådana förskjutningar medför. Skissartat har arbetslivets organisering rört sig från negligering av mänsklig kreativitet till behov av denna. I industrisamhällen fokuseras explicit styrning och kontroll av människor och arbetsaktiviteter vilket främjar lönsamhet genom nedpressade lönenivåer och standardiserade processer. Människors kreativa förmågor är i stort ointressanta och därför hänvisade till den privata sfären. I postindustriella samhällen (Bell, 1999/1976) bemyndigas till viss del den arbetande människan då det är lönsamt att göra människors kreativa förmågor till en central resurs i processer som skapar ekonomiskt värde. Sådana processer (’new wave management’) konceptualiseras och studeras i relation till entreprenörskap bland annat som ”ett samlingsnamn för alla de managementmetoder och managementtekniker som syftar till att etablera entreprenöriella själv-organiserade och självmotiverade medarbetare” (Styhre, 2002: 138) samt som den företagsamme arbetstagaren (’the enterprising employee’) som gjort sig gångbar genom tillägnelse av, vilja till anpassning inför och produktivt bruk av den stil för självstyrning (’managerialism as a governmentality’) som genererats av en företagsamhetens diskurs (’enterprising discourse’) (Hjorth, 2001: 16-17; även 2003).

    Denne kreative/företagsamme arbetstagare har därmed ”kommit att få” förändrade konsumtionsbehov; efter att ha ”gett allt” av sin kreativa kapacitet inom arbetslivets ramar har denne omfattande och varierade behov av konsumtion av återhämtning, kompensation, bekräftelse, belöning och bekvämlighet (eskapism och underhållning) samt konsumtion av förbättring, förändring, förkovring och förverkligande (lärande och estetik), d v s konsumtion inom ramen för upplevelseekonomins fyra dimensioner (escapist, entertainment, educational och esthetic, Pine & Gilmore, 1999: 30). Artikulerandet av en upplevelseekonomi och en upplevelseindustri svarar således upp mot att det ses som makroekonomiskt nödvändigt att konsumtionsnivåer behålls/ökar också i postindustriella samhällen som har grundläggande och materiella behov tillgodosedda i starkt överflöd. Vid en viss nivå av överflöd (då marginalnyttan med ytterligare varianter av något det redan finns ett överflöd är minimal) ter sig mer av det redan existerande mindre aktuellt varför det förelåg ett behov av artikulering av nya former av erbjudanden (upplevelser, transformationer) snarare än nya varianter av existerande erbjudanden (råvaror, varor, tjänster).

    Dessa två sammanflätade faktorer, arbetslivets organisering och förändrade konsumtionsbehov, förstärks därtill av kognitiva och marknadskommunikativa faktorer. Organisationsforskaren Paul du Gay tänjer på konsumtionsbegreppet och menar att en effekt av ’new wave management’ är att ”arbetstagare tenderar att förhålla sig till sitt arbete på samma sätt som de förhåller till konsumtion” (Styhre, 2002: 139; mer utvecklat i t ex Sennet, 1998; Bauman, 2000). Den kognitiva tänjning du Gay pekar på förstärks och används av de marknadskommunikativa praktiker som (också innan de utsågs till del av den svenska upplevelseindustrin) i den individualiserade livsstilens namn ihärdigt betonar att ett meningsfullt och självförverkligande arbetsliv också ”kräver” en upplevelserik och berättelsespäckad fritid. Den konsumerande människan ska följa sina drifter och åtrå i jakt på ett självförverkligat jag och på så vis uppnå ett komplett liv i det högsta av vissa tankesmedjors tillstånd (’work-life balance’). För de som lärt in och lever ut den diskursen blir det socialt oönskat att inte uppleva. Allt kan och ska förgyllas; wasabinötter efter måndagsyogan ersätter wasabröd efter måndagsjoggen. Allt kan och ska tematiseras; att bara vara på fredagskvällens hemmamys håller inte längre varför det finländska snabbköpet via sin kundtidning distribuerar en 44-sidig manual för mysiga hemmakvällar (Merete Mazzarella, Axess 6/2007: 5).

    Från sådant tillväxt- och konsumtionsinriktat perspektiv framstår upplevelseindustrin som senaste popindustrin och upplevelseekonomin som en begreppslig diamant i kommunikativa praktiker som förstärker de hedonistiska konsumtionsmönster som fått fotfäste inom postindustriella samhällen. Sådan pop och glimmer är ovanligt i svensk konsumtionshistoria. Under 1900-talet var måttfull konsumtion utifrån nödvändiga behov en central aspekt av ett svenskt sparsamhetsideal som bland annat sökte begränsa hedonistisk konsumtion (Aléx, 2003). Med dåvarande svenska regerings satsning på upplevelseindustrin utgör millennieskiftet en diskursiv ändpunkt för sådant ideal. Och därmed gryning för ett annat.”

    Det vi ser nu styvt 20 år senare är ett post-industriellt Sverige helt inbäddat i den här logiken, d v s å ena sidan kreativ tömning av “allt du har att ge” på arbetsplatsen och å andra sidan kreativ påfyllning via upplevelsekonsumtion enligt ovan. För dom som inte deltar i den ekvationen finns allt färre alternativ och det “sociala straffet” för att välja att stå utanför ökar för varje decennium som går. Som komplement till de två sfärerna konsoumtion och produktion lever “plikt-Sverige” kvar som en rest-produkt civilsamhället (den tredje sfären) som bler allt mer intolerant i sin tilltagande inskränkthet:

    – vi har förmodligen mest nolltolerans-policies per capita i världen, vilket snart gör att vi inte tolererar livet självt (eftersom vi inte tolerare avvikelser från perfektion),
    – vi är bland världens mest lätt-kränkta folk trots att vi har en av världens högsta levnadsstandards och ser oss om ett av världens mest liberala folk,
    – vi bygger starkare och starkare bilar som ska köras långsammare och långsammare i mer och mer labyrintiska vägar och mer och mer förtätade svenska städer där alla trafikslag ska samsas mer och mer med varandra (men enbart uppnår motsatsen; alla är allt mer rasande på varandra, då idiotin blir allt mer strukturell och det finns få saker som överträffar just trafikbeteende som indikator på den allmänna utvecklingen av mänskligt beteende),
    – vi har en befolkning som “frivilligt” under det mörka halvåret lufsar omkring i offentligheten i gula västar, lustiga hjälmar och den typen av färglada overaller som Lasse Åberg gjorde narr av i sin klassiska “Snowroller” 1985 – allt i namn av trygghet, trygghet och trygghet, och gud nåde den som ifrågasätter trygghets-fetischismen i Sverige av idag.

    Sammanfattningsvis råder i Sverige av idag en form “mjukhetens fascism” där en len, mjuk, rar, mild, vänlig, välartikulerad, genomsnittlig, skötsam och upplevande (vit) svensk sätter normen för alla och allt; denne går till jobbet “och ger allt”, sköter sig bra, cashar in, “är någon”; denne konsumerar upplevelser som beskrevs ovan; denne sköter sig mycket noga i nolltoleransens domäner (det offentliga rummet, civilsamhället). Då denne “gode svensk” anno 2017 gör allt detta, får denne också rätten att uttrycka sig normerande om “dom andra”, vilka dom nu än må vara. Den lena, mjuka, rara, milda och vänligt artikulerade repressiva trevlighet som blir konsekvensen är vidrig och samhälleligt förödande, då det är ett form av förtryck som gjort sig immun mot alla former av kritik då den uppträder “in the name of evertything good”.

    Kopplingen mellan hur vi konsumerar upplevelser inom den ekonomiska sfären och hur vi bli alltmer utmattade och urholkade i den samhälleliga sfären är således ingen oskyldig liten duvunge.

    december 13, 2017 kl. 8:54 e m #688
    Hans Lundberg
    Deltagare

    4) Om “möjlighet är att utveckla entreprenörer som mellanhänder. Inte göra om konstnärer till entreprenörer eller entreprenörer till konstnärer, utan finna fler mellanhänder mellan konstnärer respektive arkeologer och omvärlden, marknader, mötesplatser. ”

    Ja, delar helt, att agera mellanhand (acting in-between; franska, entre+prende) är entreprenörens klassiska roll och funktion i samhällen. Låt oss arbeta med det i projektet!

    Sedan ska givietvis enskilda personer kunna välja att gå in och ut ur olika identiteter och kategorier; om någon konstnär också vill vara entreprenör, eller det omvända, ska det vara möjligt. Låt oss arbeta för sådan acceptans också!

    januari 9, 2018 kl. 8:51 f m #691
    Frances Gill
    Deltagare

    Is entrepreneurship an obstacle? The dominant powers of our time (hegemonies) Walle writes cannot be ignored and to these we need to relate to. Yes. At the EAA symposium 2017 international archaeologist sympathetic to art (Michael Shanks) gave key note about the LIBIDINAL society we live in where POETRY and DESIRE are the main drivers. Archeologists are all too aware of these forces and are well schooled in philosophy not least those about power and especially ritual. The previous EAA meeting in Glasgow had been about MOBILITY, just this point about lack of freedom regarding essentially SPACE that individuals can or cannot inhabit because of power, especially in relation to the time-compression space. Walle mentions society is out of balance. I know what he means but SOCIETY IS. It is not something that is something or not something else, I think, it just IS. This is just a pedantic point perhaps and one where a discussion about existentialism might be a future round-the-fire topic. I think it is the power-imbalance in society that is making human bodies FEEL out of balance. Moving on, he mentions that Things Are Powerful Because They Are Old and archaeologists are all too well aware of this and often feel the need to sensationalize what they do in order to get resources and funding. However this is what I see is also out of balance, e.g., I quote from my research in relation to building a SOUNDmound at Sandby borg:
    The massacre which took place at this site leaving about two hundred murdered bodies undisturbed until 2010, took place around 470 and only part of the site has been excavated to date (Alfsdotter, Papmehl-Dufay, & Victor, 2018 –in print). The massacre is described as “a moment frozen in time” (ibid.) but places are far from frozen in time by moments; “if places can be conceptualized in terms of the social interactions which they tie together, then it is also the case that these interactions themselves are not motionless things, frozen in time” (Massey 1994:155).
    Taking the point about movement and things not being frozen in time, I would like to mention Hans remark about consumers being sold things that are no longer a teleological concern (as there is no resolution , (I interpret resolution = synchrony of a Marxist dialectic). If this is the same as the moving movement then is it possible to see homologies: – between non-teleological rhetoric; the plastic non-linearity – the experimental – the poetics of the sketch; Derrida’s “free play” and open-ended transcoding; and the DIACHRONIC? Is this what consumers are actually being sold and hypnotized by, as in this oscillation of the moving movement? Are we all caught up in the oscillation/hovering that exists in ‘the poetics of the sketch.’ I think it might be the same thing. If it is, not only can we relate to the hegemonies but our work embodies the strategy that has now been stolen and re-marketed as ‘human desire and poetics’ which is apparently, according to Michael Shanks what we have been doing all along.
    There had been discussions about STORIES and ‘the experience society’ and we had been urged to consider story telling in archaeology (both about we do as archaeologists [the I as IT] and about the past perspective as in material culture of things) in terms of what it means to be human, collective belonging and what else there is out there; the meta-stories of archaeology (Holtorf 2010). Now the climate has moved again, it seems. Have we moved away from what economists had called the ‘experience society’? I am sorry I missed Hans lecture; I was cremating my dad at the time.
    A great lecture about heritage is Cornelius’ how the future is made through heritage. (SEE LINK AT BOTTOM). Heritage is not about things but about people, or that is how I interpret his teaching. Coming back to entrepreneurship an obstacle: I don’t see any difference between these things, i.e., artist, archaeologists, entrepreneur – they are all brands too. The key for me is not to find the different ways to work in-between but to rediscover what as a child I have had removed by the powers. Powers like being encouraged to be the best. I tried to be the best. When I got my degree certificate in music in 1989 I tore it up. I had become the degree certificate and I demonstrated how I felt about myself. I had been raised in part by a Ghanaian uncle who established the African heritage village (AKLOWA) outside London in 1977. Everyone is a musician and a dancer in Ghana – it is not the reserve of an elite expert. I tried to hold on to this but it is often inside the realms of possibility in relation to the powers in these Western societies. The white West overdosed on privilege. No wonder we feel out of balance, like complaining that we have a hangover after getting drunk and complaining we were abused. The question is how to reframe the perspectives and do so without pretention. These our rituals we make now to leave new traces of the present-past for the future and often these are manifest in THINGS.
    https://play.lnu.se/media/t/0_idjfc8xd
    The TV documentary HUMAN on SVT play has been AMAZING!! I think GEOGRAPHY has the case.
    I apologize for any crudeness. Crudity, like sarcasm is something my own British culture seems to have imprinted on me. It is a survival mechanism; often in dissonance with a soft fascism Hans alludes to. I reflect on “Improving Somalis’ Situation in Sweden: a study on how cultural heritage can be applied to support integration” by Abdi-Noor Mohamed, Linnéuniversitet. He writes how many asylum seekers spend their first night in their new apartment hungry because they do not know how to use the microwave or open the food that is plastic wrapped in their fridge. He writes that Somalis are used to fixing things and not just buying something new when something breaks. It makes me think of Ove, the drama I watched over Christmas. Ove went and complained about the quality of the rope he bought which had broken in the middle of something important.

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

Topic Tags