Svar till: Experimentellt kulturarv och entreprenörskap

december 13, 2017 kl. 8:45 e m #687
Hans Lundberg
Deltagare

3) Om “Vi har de senaste hundra åren gått igenom en gigantisk fragmentisering, arbetsdelning och individualisering. Människan och mänsklig frihet värderas lägre än varornas och penningarnas värde och frihet. Människors rätt att röra sig fritt i världen är mer begränsad än rörelsefriheten för varor och pengar. Då är det inte svårt att se att omfattningen av utmattningssyndrom, nervösa sammanbrott, avvikande bokstavskombinationer ökat dramatiskt. Såväl människa som samhälle påverkas av tidsandan.”

Viktigt att, som du gör här Walle, peka på att upplevelse-samhället omfattar allt samhälleligt och mänskligt, inte enbart det ekonomiska.

Den tyske mediefilosofen Norbert Bolz har skrivit och tänkt bra om det här i termer av att vi numera trånar efter “second order desires”… Historiskt har ekonomiska erbjudanden till massorna mest varit inriktade på “needs” (nödvändigheter, vad vi verkligen behöver, mer eller mindre) och “wants” (vad vi skulle vilja ha/vad som skulle vara bra att ha, men om vi inte får det går livet vidare ändå). Med de konsumtions-preferenser som följde av upplevelseekonomi, hamnade “desires” (vad vi trånar, längtar efter) i förgrunden i stället. Bolz idé är att det nu är så långt gånget att vi numera trånar och längtar efter trånandet och längandet som sådant, inte objekten för trånandet och längtandet (1st order desires).

Om kopplingen mellan hur vi konsumerar upplevelser inom den ekonomiska sfären och hur vi bli alltmer utmattade och urholkade i den samhälleliga sfären skrev jag så här i min avhandling (2009: 15-16):

“Jag uppfattar formeringar som upplevelseekonomi och upplevelseindustri som i grunden relaterade till tyngdpunktsförskjutningar inom (”det västerländska”) arbetslivets organisering samt de förändrade konsumtionsbehov sådana förskjutningar medför. Skissartat har arbetslivets organisering rört sig från negligering av mänsklig kreativitet till behov av denna. I industrisamhällen fokuseras explicit styrning och kontroll av människor och arbetsaktiviteter vilket främjar lönsamhet genom nedpressade lönenivåer och standardiserade processer. Människors kreativa förmågor är i stort ointressanta och därför hänvisade till den privata sfären. I postindustriella samhällen (Bell, 1999/1976) bemyndigas till viss del den arbetande människan då det är lönsamt att göra människors kreativa förmågor till en central resurs i processer som skapar ekonomiskt värde. Sådana processer (’new wave management’) konceptualiseras och studeras i relation till entreprenörskap bland annat som ”ett samlingsnamn för alla de managementmetoder och managementtekniker som syftar till att etablera entreprenöriella själv-organiserade och självmotiverade medarbetare” (Styhre, 2002: 138) samt som den företagsamme arbetstagaren (’the enterprising employee’) som gjort sig gångbar genom tillägnelse av, vilja till anpassning inför och produktivt bruk av den stil för självstyrning (’managerialism as a governmentality’) som genererats av en företagsamhetens diskurs (’enterprising discourse’) (Hjorth, 2001: 16-17; även 2003).

Denne kreative/företagsamme arbetstagare har därmed ”kommit att få” förändrade konsumtionsbehov; efter att ha ”gett allt” av sin kreativa kapacitet inom arbetslivets ramar har denne omfattande och varierade behov av konsumtion av återhämtning, kompensation, bekräftelse, belöning och bekvämlighet (eskapism och underhållning) samt konsumtion av förbättring, förändring, förkovring och förverkligande (lärande och estetik), d v s konsumtion inom ramen för upplevelseekonomins fyra dimensioner (escapist, entertainment, educational och esthetic, Pine & Gilmore, 1999: 30). Artikulerandet av en upplevelseekonomi och en upplevelseindustri svarar således upp mot att det ses som makroekonomiskt nödvändigt att konsumtionsnivåer behålls/ökar också i postindustriella samhällen som har grundläggande och materiella behov tillgodosedda i starkt överflöd. Vid en viss nivå av överflöd (då marginalnyttan med ytterligare varianter av något det redan finns ett överflöd är minimal) ter sig mer av det redan existerande mindre aktuellt varför det förelåg ett behov av artikulering av nya former av erbjudanden (upplevelser, transformationer) snarare än nya varianter av existerande erbjudanden (råvaror, varor, tjänster).

Dessa två sammanflätade faktorer, arbetslivets organisering och förändrade konsumtionsbehov, förstärks därtill av kognitiva och marknadskommunikativa faktorer. Organisationsforskaren Paul du Gay tänjer på konsumtionsbegreppet och menar att en effekt av ’new wave management’ är att ”arbetstagare tenderar att förhålla sig till sitt arbete på samma sätt som de förhåller till konsumtion” (Styhre, 2002: 139; mer utvecklat i t ex Sennet, 1998; Bauman, 2000). Den kognitiva tänjning du Gay pekar på förstärks och används av de marknadskommunikativa praktiker som (också innan de utsågs till del av den svenska upplevelseindustrin) i den individualiserade livsstilens namn ihärdigt betonar att ett meningsfullt och självförverkligande arbetsliv också ”kräver” en upplevelserik och berättelsespäckad fritid. Den konsumerande människan ska följa sina drifter och åtrå i jakt på ett självförverkligat jag och på så vis uppnå ett komplett liv i det högsta av vissa tankesmedjors tillstånd (’work-life balance’). För de som lärt in och lever ut den diskursen blir det socialt oönskat att inte uppleva. Allt kan och ska förgyllas; wasabinötter efter måndagsyogan ersätter wasabröd efter måndagsjoggen. Allt kan och ska tematiseras; att bara vara på fredagskvällens hemmamys håller inte längre varför det finländska snabbköpet via sin kundtidning distribuerar en 44-sidig manual för mysiga hemmakvällar (Merete Mazzarella, Axess 6/2007: 5).

Från sådant tillväxt- och konsumtionsinriktat perspektiv framstår upplevelseindustrin som senaste popindustrin och upplevelseekonomin som en begreppslig diamant i kommunikativa praktiker som förstärker de hedonistiska konsumtionsmönster som fått fotfäste inom postindustriella samhällen. Sådan pop och glimmer är ovanligt i svensk konsumtionshistoria. Under 1900-talet var måttfull konsumtion utifrån nödvändiga behov en central aspekt av ett svenskt sparsamhetsideal som bland annat sökte begränsa hedonistisk konsumtion (Aléx, 2003). Med dåvarande svenska regerings satsning på upplevelseindustrin utgör millennieskiftet en diskursiv ändpunkt för sådant ideal. Och därmed gryning för ett annat.”

Det vi ser nu styvt 20 år senare är ett post-industriellt Sverige helt inbäddat i den här logiken, d v s å ena sidan kreativ tömning av “allt du har att ge” på arbetsplatsen och å andra sidan kreativ påfyllning via upplevelsekonsumtion enligt ovan. För dom som inte deltar i den ekvationen finns allt färre alternativ och det “sociala straffet” för att välja att stå utanför ökar för varje decennium som går. Som komplement till de två sfärerna konsoumtion och produktion lever “plikt-Sverige” kvar som en rest-produkt civilsamhället (den tredje sfären) som bler allt mer intolerant i sin tilltagande inskränkthet:

– vi har förmodligen mest nolltolerans-policies per capita i världen, vilket snart gör att vi inte tolererar livet självt (eftersom vi inte tolerare avvikelser från perfektion),
– vi är bland världens mest lätt-kränkta folk trots att vi har en av världens högsta levnadsstandards och ser oss om ett av världens mest liberala folk,
– vi bygger starkare och starkare bilar som ska köras långsammare och långsammare i mer och mer labyrintiska vägar och mer och mer förtätade svenska städer där alla trafikslag ska samsas mer och mer med varandra (men enbart uppnår motsatsen; alla är allt mer rasande på varandra, då idiotin blir allt mer strukturell och det finns få saker som överträffar just trafikbeteende som indikator på den allmänna utvecklingen av mänskligt beteende),
– vi har en befolkning som “frivilligt” under det mörka halvåret lufsar omkring i offentligheten i gula västar, lustiga hjälmar och den typen av färglada overaller som Lasse Åberg gjorde narr av i sin klassiska “Snowroller” 1985 – allt i namn av trygghet, trygghet och trygghet, och gud nåde den som ifrågasätter trygghets-fetischismen i Sverige av idag.

Sammanfattningsvis råder i Sverige av idag en form “mjukhetens fascism” där en len, mjuk, rar, mild, vänlig, välartikulerad, genomsnittlig, skötsam och upplevande (vit) svensk sätter normen för alla och allt; denne går till jobbet “och ger allt”, sköter sig bra, cashar in, “är någon”; denne konsumerar upplevelser som beskrevs ovan; denne sköter sig mycket noga i nolltoleransens domäner (det offentliga rummet, civilsamhället). Då denne “gode svensk” anno 2017 gör allt detta, får denne också rätten att uttrycka sig normerande om “dom andra”, vilka dom nu än må vara. Den lena, mjuka, rara, milda och vänligt artikulerade repressiva trevlighet som blir konsekvensen är vidrig och samhälleligt förödande, då det är ett form av förtryck som gjort sig immun mot alla former av kritik då den uppträder “in the name of evertything good”.

Kopplingen mellan hur vi konsumerar upplevelser inom den ekonomiska sfären och hur vi bli alltmer utmattade och urholkade i den samhälleliga sfären är således ingen oskyldig liten duvunge.