Svar till: Experimentellt kulturarv och entreprenörskap

december 7, 2017 kl. 3:34 e m #680
Walle Dickson
Deltagare

Vår tid och konst, arkeologi och entreprenörskap

I oktober hade vi ett seminarium med workshop på temat entreprenörskap, och då, konst, arkeologi och entreprenörskap som möjlighet och/eller hinder. Hans Lundberg, en sympatisk kulturorienterad ekonom, höll i helhetsupplägget. Vi bröt av mitt i med ett kulturprogram där Tove Folkesson spelade och sjöng och Stina Oscarson höll ett brandtal till kulturens och människans försvar. För mig var detta inslag en befrielse och ögonöppnare som fick mig att bättre förstå vår tids dominerande krafter och vad vi behöver, som människor och samhälle, i vår tid. Därmed också lite om experimentellt kulturarvs möjligheter, konstens roll och tänkbara meningsfulla samarbeten mellan konst, arkeologi och entreprenörskap.
Vi kan inte bortse från de dominerande krafterna och deras riktning i vår tid. Vi kommer att behöva förhålla oss till dem. Hit hör framåtblickande, mål- och resultatriktning, värdering av ju snabbare desto bättre, ju större desto bättre, ju bättre desto bättre. Hit hör även uppvärderingen av yta, paketering och varumärke. Här har utvecklingen gått så långt att man inte längre nöjer sig med utvecklingen av varor utan nu handlar det även om oss människor, dig och mig. Vi ska visa upp rätt yta, be on stage, presentera oss i vackra paket och bli ett framgångsrikt varumärke. Så förvandlas vi till ting, blir främlingar för oss själva, jag som ”det”, ett dött formbart ting.
Lägg till ovanstående att vi de senaste hundra åren gått igenom en gigantisk fragmentisering, arbetsdelning och individualisering. Människan och mänsklig frihet värderas lägre än varornas och penningarnas värde och frihet. Människors rätt att röra sig fritt i världen är mer begränsad än rörelsefriheten för varor och pengar. Då är det inte svårt att se att omfattningen av utmattningssyndrom, nervösa sammanbrott, avvikande bokstavskombinationer ökat dramatiskt. Såväl människa som samhälle påverkas av tidsandan. Detta behöver vi förhålla oss till, värdera, när vi experimenterar och prövar olika kulturarvs värden.
En annan sida av detta är min egen historia. Så som Hans Lundberg beskriver kulturellt och socialt entreprenörskap framstår jag som en extrem entreprenör. Ständigt blickande framåt, efter nya möjligheter i det jag gör och det jag ser. Startat utvecklingsprojekt efter utvecklingsprojekt, inriktade på idé-, konst- och lokal utveckling. Oftast väldigt bra och spännande nyskapande projekt. Jävligt bra på ett vis, men samtidigt har jag tappat fotfästet. I min snabba nästan springande framåtlutning, med tendens till tunnelseende har jag förlorat balansen. Jag har hamnat i obalans alldeles som samhället har hamnat i obalans. Detta kan jag inte blunda för i vårt arbete med experimentellt kulturarv.
Kulturarv är för många allt det gamla som vi har en tendens att heligförklara och vilja bevara till varje pris just för att det är gammalt. Kanske är det som motvikt mot tidens dominerande krafter, en spontan reaktion mot den ständiga framåtutvecklingen. Men det experimentella kulturarvet, som öppnar för samarbeten mellan konst och arkeologi, ställer kulturarv och nutid i samspel och tillåter oss därför att värdera olika kulturarv, utifrån om de kan tillföra vår tid något gott. Vad i våra möten med Sandby borg, Ismantorps borg, Blå Jungfrun eller källor-vatten kan tillföra gott till vår tid, vad vill vi ta med oss in i nutid och framtid?
Kulturarv och speciellt källor, kan vara fästen för våra fötter. Spår och rottrådar att landa i, sätta ned fötterna i, lyssna, ta emot, känna, hämta andan, finna samspel mellan människa som natur och kulturvarelse. Källorna, med rent klart rinnande vatten året om, för de första människorna som kom till platsen, att släcka törsten och sedan en plats att möta andra människor. Källorna som tillhör grunden, berggrunden, överlevnaden, samspelen, kan hjälpa oss att återfinna balansen mellan framåtrörelse och jordad stillnad.
Entreprenörskap tillhör definitivt de dominerande krafterna i samhället. Men det hindrar inte att vi kan utveckla ett gott och respektfullt samarbete. Så länge vi är medvetna om vilka krafter vi arbetar inom och respekterar varandras olika uppgifter, kan vi stötta varandra och samarbeta. En möjlighet är att utveckla entreprenörer som mellanhänder. Inte göra om konstnärer till entreprenörer eller entreprenörer till konstnärer, utan finna fler mellanhänder mellan konstnärer respektive arkeologer och omvärlden, marknader, mötesplatser. Tillsammans och var och en kan vi verka för att mänskliga och livsbejakande värden förstärks var vi än befinner oss och verkar.
walle dickson