Linda Persson: Blå Jungfrun

Bakgrund till mina processer

Som konstnär använder jag mig av många traditionella metoder inom fältet ‘forskning’ men väljer att aktivt inte arbeta linjärt med materialet. Jag strävar alltså ej efter syfte – mål i mitt undersökande. Men genom att bejaka vissa ramverk satta genom t.ex akademiska termer och strategier kan jag också gå vidare utanför dessa mönster. Jag använder mig av intervjuteknik, dokumenterar med fysiska material som t.ex papp, alginate, textil, och jag tar upp ljudfrekvenser, filmar och fotograferar. Genom olika studier av historiska arkiv om dessa platser eller virtuellt möte genom t.ex google maps vill jag sätta dessa för-registrerade spår i gungning genom att aktivt förflytta den egna kroppen, en kvinnlig kropp, till platserna i fråga.

Det är en feministisk gest genom att använda kroppen, min kropp i rörelse. Det betonar även ett privilegium att vara vit (om än kvinna), att kunna röra sig fritt över olika gränser och begränsningar, både fysiskt och teoretiskt.

Intresset för dessa platser som ofta omges av myter och skrock, använder jag som protagonister i ett spänningsfält mellan vetskap och vidskepelse.

Många av de platser som jag undersöker, som Blå Jungfrun i Sverige, eller gruvstäder (både levande och utdöda) i Australien som t.ex Queenstown i Tasmanien, Warrangulla/Lighting Ridge i New South Wales, har alla en länk till industri i utkantslandskap. Skrock och teknologi utvecklas i symbios med varandra.

Även om virtuella internetmetoder är bra för att skapa överblick, så är det just den kroppsliga rörelsen, förflyttningen, upplevelsen, ljudet och lukten av en plats som är ojämförbar med redan dokumenterat material. Förstahandsinformation om en plats, en förkroppsling till landskapet och dess befolkning i nutid ger en skiftning av redan historiskt material och en fördjupning i geopolitisk ekologi. Det ökar också medvetandet om teknologisk utveckling, som ofta anses som ‘immateriellt’, något som svävar ovanför oss men som faktiskt har omfattande ekologisk påverkan på landskap och klimat genom utgrävningar och utvinning av jordens mineraler och senare också som förödande avfall.

Jag visar just nu en konstinstallation från mina undersökningar i Australien med performativ karaktär utvecklat genom mitt arbete med bl.a Blå Jungfrun, (2014–2016). Det kan beskådas vid Momentum Biennalen Alienation i Moss, Norge (t.o.m 11 Okt) under titlen “It was like experience a fold in time, she said” http://momentum9.no/

 Blå Jungfrun 2015/16:  Mitt första möte med Blå Jungfrun var under 1980-talet då jag besökte ön som barn. Redan då fick jag höra idéer om förbannelsestenar och annat otyg kring öns historia. Min mammas släkt är från Öland och Småland så jag har en nära relation till platsen. Under 2014/15 utvecklade jag idéer tillsammans med den lokala skådespelaren Siw Carlsson (som också är min moster) om ett gemensamt filmprojekt om ön och dess myter med fokus på ‘häxa’, feminism och industri. Under denna period fick jag också kontakt med Bodil Petersson som driver projektet Experimentiellt Kulturarv. Vi diskuterade mitt involverande i projektet men detta materialiserades in förrän  i juli 2016.

I februari 2015 bestämde jag mig för att arbeta med just myter runt kvinnan som ‘häxa’ genom en läsning av Silvia Frederici’s text Caliban and the Witch: Women, the Body and Primitive Accumulation, se nedan.

Filmen (som blev färdig i februari 2016) filmades på 16mm film, en förlegad och långsam process att göra rörlig film. Men genom att arbeta med analoga material snarare än digitala sätter jag upp andra sorts ramverk. Kamerans rulle är ca 3 minuter lång. Man vevar upp kameran, som är från 1967, för att kunna filma. Man mäter ljuset och distansen, man sätter dioptern till sitt eget synfält. Man låter ljuset komma in. Man tittar mer intensivt. Man låter ljuset och färgen få ta verklig plats. 3 minuter kan ta en dag att filma. Beräkningar av varje filmruta blir viktigt. Att se något man inte ännu kan se, fast det finns där inne, på filmen. En ritual. En väntan.

Filmen Astralkvinnorna visas om du klickar här

Det var just dessa moment som blev viktiga i relation till öns historia och myter. Ljuset blev en viktig del både symboliskt och en nödvändighet för filmens form, väntan var en del av processen att få komma till Blå Jungfrun.

Jag försökte i perioder att åka ut till Blå Jungfrun, men lyckades inte förrän i Augusti 2015 då vädret var tillräckligt bra för att landsätta båten vid ön. Under mina dagar i väntan vistades jag i Oskarshamn. Där mötte jag en lokalhistoriker samt kommunalarbetare, Thomas Gren, som berättade om det stenarkiv av s.k. ‘olycksstenar’ som växer i Oskarshamns kommunhus.

Det är stenar som folk tagit från ön under årens lopp men också nya stenar från förra säsongen som löper in. Tillsammans med stenarna kommer ofta små brev, ursäkter, tragiska händelser länkade till handlingen mellan den som tagit stenen och vad som händer efteråt. Jag dokumenterade alla stenar på plats och många av breven.

Uppläsning av brev om återlämnade stenar

Varje säsong åker någon ut med stenar och återlämnar dessa på Blå Jungfrun. Återlämningen ska innebära en växling av förbannelsen. Detta är en relation till analoga filmprocesser som saktar ned hastigheten. I filmen återbördar vi också några tillbakaskickade stenar.

Stenarna har blivit budbärare för människans förfall. Det som jag tycker om av just detta är att stenen får en auktoritets roll. Vidskepligheten lever starkt. Likaså ekonomin runt stenens kraft.

Alla gamla myter och legender får ta plats, utforskas. Varför är Blå Jungfrun så mytomspunnen? Varför finns det så många skeppsvrak runt ön? Den gamla röda graniten, en eftertraktad bergart som tog sig ända till Tyskland under den korta perioden då Blå Jungfrun blev industrialiserad som stenbrott. Under 1920-talet upphörde brytningen och 1926 förklarades Blå Jungfrun som nationalpark.

2017: Mars: Möte med Experimentiellt Kulturarv-deltagare samt andra intresserade av Blå Jungfrun. Ljudinspelningar av Kalmarsunds vatten (under ytan). Ljudinspelningar med läsning av några av breven (som kan lyssnas på i Tidsmaskins-appen). Läsning Siw Carlsson. Tragik-komik.

Aug: 11-19 återbesök / övernattning på Blå Jungfrun. Ljudupptagning samt andra metoder att dokumentera ön. Visning på Himmelsberga museum 18 augusti. Bl.a så visas min  film rullande (Astralkvinnorna, 2016, om häxa/ Blå Jungfrun), samt samtal/ diskussion runt temat och lyssning på de ljud / skisser jag samlar upp under natten på Blå Jungfrun. Diskussion / gemensam läsning av The Caliban and the Witch finns som projekt under veckan.

Fortsättning: Arbeta fram ljudmoment för appen av Blå Jungfrun. Under vatten rör sig ljudvågor snabbare. Olika tidsprocesser framhäver idéer om tidsresor, geologisk tid kontra mänsklig tid.

Filmiska / fotografiska processer från nattbesök.

Använda myten av ‘Bergtagen vallflicka’ samt myten av förbjudna frukter som det sägs att det en gång växte på öns mitt. Jag vill kommer och jobba med ett av glasbruken (The Glass Factory, Emmaboda) för att framställa förbjudna frukter i januari/februari 2018.

Jag jobbar också med keramiska processer för att skapa fragmentariska objekt.

Om texten i korthet (väldigt i korthet): Frederici  länkar expropriering till kvinnors obetalda arbete (att ha hand om hushållet, reproduktion etc.) något som hon ramar in som en historisk förutsättning för uppkomsten av en kapitalistisk ekonomi som grundar sig på lönearbete. Hon skissar också den historiska kampen för allmänningar och kampen för samhälleligt arbete. Hon ser ej kapitalismen som ett frigörande nederlag av feodalism utan tolkar istället kapitalismens uppkomst som ett reaktionärt drag för att förminska allmänna och samhälleliga förhållanden för att behålla det redan utförda sociala kontraktet.